Header

Beskrivning: Lilla Malma kyrka år 1942 med ursprung ifrån 1200-talet.

"Sista gången denna kyrka bytte skrud var på 1890-talet. Som ofta är fallet ifråga om detta skedes kyrkorestaureringar var omvandlingen ytterst radikal. Nästan hela den gamla inredningen slopades till förmån för nya möbler. Nu, femtio år efteråt, opponera vi oss mot smaken och uppfattningen under nittio-talet. För många nutidsmänniskor utgör sålunda Lilla Malma kyrka ett typiskt exempel på en olämpligt behandlad helgedom, som man gärna åter skulle vilja förse med ny dräkt. Och givetvis är denna kritik i mycket berättigad. Hellre än att endast blint förkasta borde man likväl undersöka, om icke nittio-talsarbetet dock äger några värden. Låt oss alltså se vad det var, som dåtiden med sin restaurering sökte uppnå.

Två ting falla då i ögonen. Det första är strävan mot enhetlighet och korrekthet. Man ville ha ett städat, helst även stilenligt kyrkorum. För den städade prägelns skulle filar man bort alla oregelbundenheter i murverk och arkitekturformer. Alla fönster borde göras likformiga, alla valv givas samma typ, och den fasta inredningen i trä ville man se utförd i intim anslutning till arkitekturen. Det andra utmärkande draget är färgen. En varm, enhetlig färgskala i rödbrunt och grågult, vars värme accentueras genom den dämpade, gulaktiga dager, dom faller in genom fönstrens knottriga 'katedralglas'. I rummets färgverkan ligger kanske dess största förtjänst. Ett visst stämningsvärde, en behaglig trivsamhet kan inte frånkännas kyrkointeriören.

[...]. Söker vi föreställa oss, hur den äldsta stenkyrkan i Malma såg ut, får vi lov att tänka bort hela korpartiet samt sakristian och norra korsarmen. Kvar står då långhuset, täckt med tre stjärnvalv. Även dessa tre valv måste vi se bort från. Vi har då ett kyrkorum i form av en enkel, rektangulär sal med innertak av trä - om plant eller välvt låter sig numera ej avgöra. Till tiden torde kyrkan kunna hänföras till 1200-talet, då den ifrågavarande typen vunnit spridning i Sörmland" /Ur Lilla Malma kyrka (1943), sidan 4.