Header

Beskrivning: Lids lilla kyrka från 1100-talet med kyrkoporten, det smala koret och det lite högre långhuset år 1947.

Anmärkning: "1100-talens kyrkotyp är bäst bevarad i Lids lilla kyrka. På bilden ovan föefaller det som om den vore sammansatt av tre byggnadskropparr. Den längst till höger är emellertid den fristående kyrkoporten. Därefter kommer det låga, smala koret och det litet högre långhuset" /Ur Sörmlandsbygden 1951 sidan 72.

"De första "missionshusen" av trä tillfredsställde tydligen inte sörmlänningarna länge, utan troligen redan omkring 1100 började stenkyrkor byggas, och det är fråga, om man inte skulle relativt sett kunna säga, att 1100-talet är Sörmlands märkligaste byggnadsperiod. Då byggdes ett 100-tal stenkyrkor av folk, som dess för innan aldrig begagnat sten och murbruk som byggnadsmaterial. Det måste ha varit de främmande missionärerna, som knöt på sig förskinn, och blev byggmästare och arbetsförmän. De stakade ut kyrkorna efter förebilder hemma i England, och den typ, som blev förhärskande, bestod av ett litet kvadratiskt kor, ibland inte större än 3 m, ett något lägre och högre långhus med en bredd av ned till 6 m. Slutligen fanns vi några av kyrkorna ett smalt torn längst i väster. Kyrkoporten fanns i sydsidan längst bort i väster. I några fall var den smyckad med kalkstensskulpturer, men som regel var porten endast en smal öppning i muren, som med fördel skulle kunna försvaras mot fiender. Av samma anledning satt de smala ljusöppningarna mycket högt upp på kyrkoväggen. Vanligen fanns inga fönster annat än på sydsidan, ty nordsidan var de onda makternas h emvist. Därför var det säkrast att i den inte öppna några hål, varigenom ondskan kunde ta sig in. Kyrkorummet var således ett mycket mörkt, trångt och kallt rum, dit solljuset sällan trängde, men i halvskymningen där inne brann talg- eller vaxljus framför brokigt målade helgonbilder. aktiskt taget all den utsmyckning, som fann i dessa första stenkyrkor, har nu försvunnit så när som på ett slags inventarier nämligen dopfuntarna. I enlighet med vad den kanoniska lagen stadgade, skulle dopfuntarna göras av sten, och de måste vara så stora, att de barn som döptes, helt skulle kunna doppas ned i dopskålen. Dessa stora stenpjäser har varit robusta nog att motstå tidens nötning och pietetslösa kyrkovårdares onda anslag. Ungefär 65 medeltida dopfuntar, således ungefär en i varannan kuyrka i landskapet, har bevarats, och av dem är minst två tredjedelar från 1100-talet och således ungefär jämngamla med de första stenkyrkobyggnaderna" /Ur Sörmlandsbygden 1951 sidan 72-76