Header

Beskrivning: Två olika typer av oxskor, varav den ena har en smidd ränna, (möjligen) avsedd för vinterbruk. De är tillverkade av torparen, snickaren och smeden Viktor Eriksson (1854-1927) i hans smedja vid torpet Åmmefallet, Ingelsby i Lerbäcks socken, Närke. Viktor var farfar till Sigurd Eriksson. Märkningarna "Å E 88 a" och "Å E 43" är skrivna av Sigurd och ingick i hans register över föremål från torpet. Mer om farfar Viktor, Sigurd, oxarna och oxstallet kan man läsa om i fotoboken "Jag minns min gröna dal" av Gudrun Anselm om Sigurds barndom. Den ingår i arkivmaterialet från samlingen

Ur Sigurd Erikssons sjävbiografi, om 1920- 30talet : ”I Nyckelhult hade Viktor smitt oxskor, hästskor och mycket annat. Man t.o.m. smidde hästskor till Die Wehrmacht under första världskriget, mönsterskon finns kvar än (numera i museets samlingar, se SLM 33703). I Ingelsby sysslade alltså farfar med att sko hästar och oxar och utförde diverse reparationer. Det var en plats där saker och ting hände och en massa grejer att pyssla med för en liten grabb. Mycket tidigt gavs också arbetsuppgifter som att dra bälgen så att farfar slapp trampa när det gällde att få fart på kolglöden i härden.

Ett skostall var byggt på andra sidan vägen på grannens mark, rundvirke med pålar emellan i oxknähöjd där man kunde spänna fast en fot på djuret. Längst fram fanns en trävägg med öppning i form av ruteress, Övre delen gick att hissa upp då oxen fördes in, sen släppte man ner den - och stackarn satt fast. Det livrädda djuret kunde under arbetets gång helt enkelt lägga av och sjunka ihop, vilket innebar en säker strypning, alltså hade man "mattor" under buken på krittret vilka kunde stramas upp med hjälp av valsar och kuggsystem så att stöd fanns. Om oxen gav upp så visste Viktor på råd, han gick fram och vrålade till i oxens öra allt vad han förmådde. Det sades att oxen då kom på benen illa kvickt. Liksom vid umgänge med reaflygplan fick man även här ha en viss risksektor bakåt. Det kunde inträffa att den stackars oxen av rädsla och ansträngning omtumlad kunde efter en snabb svanslyftning fyra av en sprut på ett par tre meter.

Jag var med på en sån här förrättning, sex år gammal eller så. Oxen var Karl Johans och jag anställdes för att försöka lugna besten genom ett klia honom i huvudet och utstöta lugnande läten. Ärligt talat var jag skiträdd. Ett stort oxhuvud med väldiga horn, vilt stirrande rödsprängda ögon, en mule som fradgan rök om. Han tog i så att skostallet knakade och vajade. Tro mej, en oxe har en fruktansvärd styrka. Jag stod där och mumlade och kliade. Mjäll hade han eller vad det var, nåt vitt pulver som smetade runt fingrarna. Jag kände mej oerhört liten, räckte ju knappt upp och stirrade ängsligt på träkonstruktionen. Gubbarna "verkade" klövarna som det hette, tog bort en del och jämnade till dem. Klippte naglarna, så att säga. Oxeländet hade ju fyra fötter så det tog sin tid innan de nya skorna var ditspikade. Allting har en ände och både oxen och jag kom loss så småningom. Hela femtio öre blev mitt livs första arbetsförtjänst. En stor peng på den tiden men jag hade verkligen gjort mig förtjänt av den. Nyttan av mitt arbete är högst diskutabelt. Oxen blev säkerligen inte lugnare av att en livrädd parvel stod och krafsade den i pannan. Min fasta övertygelse är att han snarare blev ännu räddare, djur är känsliga för psykisk utstrålning och min verkade nog åt fel håll. ”
Ur Sigurd Erikssons självbiografi.