Header

Beskrivning: Huvudbyggnaden från slutet av 1760-talet på den tidigare kungsgården Julita, som sedan 1941 förvaltats av Nordiska museet.

Anmärkning: "Julita gård fanns visserligen under klostertiden, men den nuvarande huvudbyggnaden blev färdig i slutet av 1760-talet"
[…]
"Julita gård var kungsgård i jämt 100 år. Kungen kunde då låna bort gården åt vem han ville. Gustav Vasas äldste son, Erik XIV, gav den åt sin illa beryktade rådgivare Göran Persson. Gustav Vasas yngste son, Karl, som först var hertig av Södermanland och sedan blev kung och kallade sig Karl IX, bodde ofta själv på Julita gård. När 100 år hade gått, började en ny tid för Julita gård. Då började man göra kanoner där för de svenska härarna, som kämpade i Tyskland under konung Gustav II Adolf. […] Julita bruk var emellertid inte i gång mer än 35 år. [...] Den förste bruksherren var en österrikisk artilleriöverste, Melchior Wurmbrandt, som fick Julita gård för att han som sakkunnig på kanoner kunde sätta igång brukets kanontillverkning. Han slog sig emellertid inte till ro i Julita utan gav sig åter ut i krig i Tyskland. Där blev han tillfångatagen, och sen vet man ingenting om hans öde. Nästa ägare av Julita var också en österrikare, som hette Paul Khevenhüller. Han hade lånat en stor summa pengar till Gustav II Adolf, och som en återbetalning av skulden fick han Julita bruk. Han lär ej ha haft gott rykte i Julita på grund av sin hårdhet mot de underlydande på goset. Därför fick han öknamnet Bondeplågaren. Hos kungen och framför allt hos dortning Kristina stod han högt i gunst och blev riksråd, den högsta ärepost man kunde nå i dåtidens Sverige. Riksrådet Khevenhüller hade många barn. Två av hans söner ärvde i tur och ordning Julita gård, men efter deras död ärvde hans dotter Anna Regina gården. Hon gifte sig med Mattias Palbitzki. Han var en ståtlig, lärd och konstnärligt begåvad man, som i drottning Kristinas tjänst rest vida omkring. Namnet läter främmande för oss, och han tillhörde också en polsk släkt. I 200 år gick Julita gård i arv i den Palbitzkiska släkten . När Mattias fick gården var den mycket bra större än nu. Godset omfattade hea Julita socken med undantag av Gimmersta. I Österåkers socken på andra sidan Öljaren ägde han mycket mark med Forsby som huvudgård. I Österåkers kyrka har släkten sin gravplats. Mattias Palbitzkisålde emellertid Forsby. Julita gård fick hans ende son. Hans ena dotter fick Fågelsta och den andra Äs. För nästan jämnt 200 år sedan härjade en fruktansvärd eldsvåda Julita gård, och de gamla herrgårdsbyggnaderna brann ned. Genast började man återbygga Stora huset och de bägge närmaste flyglarna. Då store huse var färdigt lät friherrinnan Charlotta Cristina Palbitzk, som hette Siöblad innan hon gifte sig med Axel Gottlieb Palbitzki, uppsätta sin döde makes och sin egen vapensköld över porten. Däröver lät hon skriva: Huru skal iag wedergekka herranom?. År 1877 gick gården ur släkten till familjen Bäckström, och 1902 ärvde löjtnant Arthur Bäckström gården av sina föräldrar [...] När Löjtnanten dog år 1941, lämnade han Julita gård och Julita Skans i arv till Nordiska museet och därigenom till hela svenska folket" / Ur Julita socken (1948), sidan 20-24