Header

Beskrivning: Sigurd Eriksson i Åmmefallet, Ingelsby, Närke med sin farbror Tore Eriksson, faster Viktoria Eriksson och farmor Emma Eriksson. Sigurd var ett skilsmässobarn och växte upp med dessa släktingar.
Ur Sigurd Erikssons självbiografi om personerna han växte upp med:
2. Ankomsten till det nya hemmet.
Nån gång sent i maj eller början av juni 1924 sattes jag av i Åmmefallet. Något sorts avsked minns jag inte, mina föräldrar smet väl iväg i ett obevakat ögonblick. Inte förrän i skrivande stund har jag tänkt mig in i deras situation, det måste ju ha varit fruktansvärt att lämna sitt barn i andras, om än goda händer. Vad jag minns är att jag vankade bölande fram och tillbaka mellan huset och grinden vid "gata", upp och ner. Farfar höll på med att byta grindstolpar och inbjöd inte till närmande, det var ju en främmande människa med sannolikt bister uppsyn. Gubben var naturligtvis både ledsen och förbannad. Efter ett tag började jag fundera över varför jag skrek, försökte verkligen bena ut problemet, men det gick inte, jag kunde inte fatta orsaken. Dock hade jag klart för mig att konvenansen krävde en manifestation och så eldade jag på igen. Underligt nog har jag aldrig kunnat påminna mig att jag saknade mina föräldrar, varken då eller senare. Jag skrek alltså inte efter mamma eller far, som det hette hos oss, utan, som sagt, bölade rätt ut.
Min mors sjukdom var förmodligen anledningen till att jag aldrig hade någon känsla, för min mor som sådan. Så småningom blev jag väl trött och bäddades ner på tre stolar vända mot byrån innanför köksdörrn i rummet. Jag var installerad.
3. Människorna jag kom till.
De var födda och kom från Nyckelhult med omnejd och 1913 hade de köpt och flyttat till Ingelsby. Farfar Viktor var lite kombinerad timmerman, snickare och smed. Han hade varit med och byggt längs järnvägar i Norrland. och åtskilliga byggen runt hemorten. Jag lärde ju aldrig känna honom så väl, han dog redan 1927. Att han var en bra karl och duktig arbetare vet jag dock. Magsår drogs han med sen långt tillbaka i tiden. Stackarn, man visste ju så lite på den tiden. Då fanns minnsann ingen Novalukol och insikt i vad som var lämpligt och mindre lämpligt att stoppa i sig. Var han någonsin hos läkare? Jag vet inte. Däremot hade han besökt homeopat, Pettersson tror jag att han hette. Pillerdoktorn alltså, i Åsbro. Jag fick smaka ett par men farmor blev alldeles ifrån sig: "Ger du pojken medicin?" "Asch," sa farfar: "de e ju bara sockerpiller". Han var inte så dum, Viktor.
Farmor fick jag tid att känna mer ingående. Hon var en mycket viljestark människa: hennes barn hade inget att säga till om och vågade aldrig sticka upp. Axel, min far, var den ende som hade kraft att bryta sig loss och ansågs följaktligen som ett något svart får trots att han ju klarade sig ganska bra. Det där utsades aldrig, det låg i luften.
Hon som många andra hade det oerhört hårt i barndomen. Hennes far var smed. Han hetsade med sitt jobb, sprang till och från sin smedja för att hinna med så mycket som möjligt. Särskilt spännande var eftermiddagarna berättade hon, gick arbetet bra för kar'n så kom han rusande för att få "merafton". Mor i huset tog då ner en kaka bröd från stången i taket, delade den mitt itu och gav sin make ena halvan, den andra delade hon och barnen. Det blev en delning med fem. Men hade arbetet gått mindre bra så kom han inte. Ingen merafton. Kälkar tålde hon inte se. Hon mindes när hon och systrarna vintertid skulle skaffa bränsle från skogen med hjälp av kälke. Särskilt svårt var det på vårvintern när skaren kom. Flickorna hade inte ordentliga strumpor utan lindade benen med trasor. Ibland bar inte skaren, de trampade igenom och skar sönder benen mellan trasorna. Man kan förstå hennes motvilja mot kälkar.
Flickan Viktoria var av vekare art och underkastade sig gärna sin dominerande mor. Hon skötte mig med en mors omsorger. Hon arbetade träget från arla på morgonen till sen kväll ända till sin död i hög ålder. Tyvärr var hon för noggrann och satte dessutom i ära att göra allting svårare för sig. Ingen rationalisering där inte. Det var ju underförstått och självskrivet att hon skulle stanna i hemmet och sköta sina föräldrar deras liv ut och det gjorde hon. Det var så den här tiden. Undrar hur många tusen som delade hennes lott?
Farbror Tore var också en mera foglig typ än sin äldre broder, han stannade också snällt hemma hos sina föräldrar. Efter Viktors död var han ju ansvarig för försörjningen, någon måste arbeta nånstans för att få några medel för inköp, stället var för litet för att ge en familj försörjning. Redan när jag anlände arbetade han vid järnvägen. Han försökte förkovra sig med en Hermodskurs, jag såg honom med papper och synnerligen enkelt ritbord syssla med nånting, men jag tror inte att så många lösningsbrev kom iväg, det fordrades ju s.k. läshuvud och otrolig energi att efter ett dagsverke vid järnvägen och därefter några timmars jobb på den lilla men dock gården åstadkomma något i studieväg. Fruntimmer jagade han inte heller med nån större frenesi. Ett slag umgicks Viktoria och han med ett par syskon i exakt samma situation, Hedvig och Henning i Hagen, men även det rann ut i sanden. Mycket tålig och hygglig gentemot mig var han också och vi trivdes bra ihop på "kammarn'", där jag så småningom förlades i soffan vid västerväggen.

Anmärkning: Sigurd Eriksson i Åmmefallet, Ingelsby omkring 1930, Närke med sin farbror Tore Eriksson, faster Viktoria Eriksson och farmor Emma Eriksson. Sigurd var ett skilsmässobarn och växte upp med dessa släktingar.