Header

Diverse ting, främst textilier, från föräldrahemmet, hushållsattiraljer och – något förvånande, ett 20-tal skor av modernt snitt under 1950 – 60-talen ingår i en samling från diakonissan Inga-Karin Olsson i Nyköping.

Nedan följer en kort beskrivning av föremålen samt en redogörelse av Inga-Karins liv och stora sociala engagemang, skriven av Eva Holmberg Johansson år 2010.

Inga-Karin Olsson (1906-1981) har skänkt föremål till Sörmlands museum under ett 20-tal år, det första kom 1950. Hennes mor och mormor kom från Västra Vingåker, det första fyndet är två goffreringsjärn som användes till Vingåkers folkdräkts huvudbonad. Från en Emil Sandeberg (1873-1953) kommer en påbörjad märkduk, sömnadsprov och en dopmössa. Där står Inga-Karin som förmedlare, textilierna överlämnades samma år Emil gick bort. Även två lakan från Mathilda och Carl Malm är sannolikt inkomna på samma sätt.

Från förfäderna kommer moderns smörkärna, mormoderns pärlbroderade sykorg och två säckar vävda av släktingar. Annat material har ingen uttalad tidigare ägare. Textilierna består för övrigt av fyra serveringsförkläden, en vit frackväst, en barnkrage, mönstrade maskinstickade barnstrumpor samt ett antal handvirkade spetsar, spetsdukar mm. En nåldyna och en tamburnål av silver samt vävmönster från 1940-talet.

Bland hushållsredskapen finns en emaljerad kaffepanna, ett tjugotal kakmått och mässingsbestick. För övrigt elva kungaporträtt av förgylld terrakotta (från Karl IX till Oscar II) och två ljusstakar av emaljerad plåt i vitt med blå kant. En kortlek med mytologiska figurer från 1825, två dosor med spelmarker, en i bakelit, en av nickel.

Och så innehåller samlingen ett tjugotal skor, av modernt snitt från 1900-talets mitt. Höga klackar och spetsiga tår. Inte något man förknippar med en diakonissa. Men vi vet att Inga-Karin tog emot både kläder och föremål från andra människor för att ge vidare till behövande, främst sjuka och äldre. Det är sannolikt så att hon fått ett antal skor, kanske från en skofirma, de verkar oanvända. Och det var nog inte många i Inga-Karins vårdtagare som kunde ha den typen av modeskor, så de blev antagligen kvar till dess någon förmodad museitjänsteman fick syn på de tidstypiska skorna.

Det lilla arkivmaterial som finns kommer från S:t Nicolai församling i Nyköping. Det är kopior ur diverse kyrkliga tidningar med artiklar om och av Inga-Karin.

Persondata:
Inga-Karin hette egentligen Karin Maria och var dotter till bokhållare Otto Hjalmar Larsson född 1882 i Hanebo, och hans hustru Anna Maria Larsson född 1879 i Västra Vingåker.
Hon föddes i Stora Malm, vid Katrineholm år 1906. Inga-Karin vigdes till diakonissa 1942 och var under 20 år församlingsdiakonissa vid S:t Nicolai församling i Nyköping.

Modern Anna Maria Larsson föddes 1879, hon var dotter till arbetskarlen Per Larsson född i Sköldinge 1850 och hans hustru Karin Ersdotter född 1851. De bodde vid Johannislund i Västra Vingåker.

Fadern Otto Hjalmar Larsson föddes i Hanebo, Gävleborg 1882. Hans far, Per Olsson, var banmästare vid Kilafors och född i Västra Vingåker. Hans mor hette Johanna Persdotter, född 1843 i Östra Vingåker.

I kyrkans tidning Diakoni Nu uttalar Inga-Karin sig om sitt arbete och hur det kunde vara att möta människor med speciell bakgrund: ”Flera tusen kilo kläder passerar årligen mina händer. En del ger jag bort i Nyköping och framförallt barnkläder har jag tidvis något av en bytescentral, visserligen oorganiserad och lite slumpartad men praktisk. Det mesta av kläderna går dock till flyktingläger av olika slag.
En trogen kategori besökare på min mottagning är luffarna. Roliga ibland, obehagliga ibland, men nästan alla trasiga, smutsiga, hungriga och – törstiga! De tre första bekymren klarar vi av, det sista får de sköta utan min hjälp. De får inte gå från min mottagning med ett par skor på fötterna och ett par under armen, vill de ha bättre skor får de lämna trasorna kvar, annars skulle de bästa snart förvandlas till öl.”

År 2010 skrev Eva Holmberg-Johansson en beskrivning av Inga-Karin och om hennes insatser:
“Syster Inga-Karin föddes i Stora Malms församling utanför Katrineholm den 12 oktober 1906. Hon döptes till Karin-Maria. Hon växte upp i Katrineholm. Men hon kände sig förmodligen mer som Stora-Malmsbo, det var i församlingen och kyrkan som kom att betyda mest för henne. Genom hemmet och kyrklig ungdomskrets till att bli kyrkokristen. Innan hon blev diakonissa var hon anställd av landstingets verksamhet bland utvecklingsstörda barn som handarbetslärarinna, sedan i liknande verksamhet vid Ersta diakonissanstallt hem för flickor i Småland. Hon vigdes till diakonissa 1942. Hon gick tillbaka till tjänst på flickhemmet i Småland.

Namnet Inga-Karin tog hon när hon gick Ersta för att utbilda sig till diakonissa, för att inte förväxlas med en annan syster med samma namn. Den första oktober 1949 tillträdde hon tjänsten som stadsdiakonissa i Nyköping. Sin första tid i Nyköping var hon bosatt på Fruängsgatan 29. 1956 i september flyttade hon till Sockenstugan adressen på den här tiden var Västra Sockenstugan. Idag är det Hospitalsgatan 2.

1954 berättar Syster Inga-Karin i Kyrkoblad för S:t Nicolai församling, om vad dåtidens diakonissor arbetade med. Då hittade man diakonissor på följande platser sjuk- och ålderdomshem, i barnarbete, i församlingsarbete med eller utan sjukvård, som resesekreterare och missionär och inom olika former av modern sjukvård. Och det var stor brist på diakonissor, diakonianstalterna ropade efter elever.
I diakonissans arbete i Nyköping hade huvudvikten lagts på arbetet bland de gamla, men hon skulle finnas till för alla som behövde hjälp i det ena eller andra avseendet. Hon tyckte det var roligt med det mångskiftande arbetet och att ha kontakt med många människor.

De gamla hjälpte hon i deras hem, följde med till läkare, hämtade deras medicin och pension, läste högt för dem och trädde på synålen, skrev mantalsblanketter och adresser på brev till barnen m.m.
Både hennes och socialvårdens arbete gick ut på att de gamla skulle få stanna hemma så länge som möjligt. Men när det inte gick längre så var det hennes uppgift att hjälpa dem in på Hemgården. Barnen vände sig ofta till henne, för att få hjälp med att övertyga sina föräldrar om att de inte kunde bo hemma längre.

Syster Inga-Karin fick tillgång till bil 1953. Det var de båda Nyköpings församlingar som gav henne möjlighet att ha bil. Bilen använde hon till största delen till att hjälpa gamla människor, till läkare, till gamla vänner, som de inte hade träffat på länge, eller till kyrkogården.

Det som låg henne varmast om hjärtat var åldringsvården. Hon hade inte mycket fritid. Hon ägnade även tid med barn- och ungdomsvård. Jag vet hon tog emot en del flickor som fick bo hos henne.
Hon arbetade med syföreningar, och annan församlingsverksamhet. Sen får vi inte glömma sjukvården som hon också jobbade med. Hon började mycket tidigt på morgonen, hon kom med bagen på styret i alla slags väder, även på vintern kom hon med sin cykel. Hon åkte till människor för att ge diabetes patienter deras insulinsprutor.

I söndagsskolan, i de kyrkliga syföreningarna och annat kyrkligt arbete hade hon också en given plats. Det gav henne inspiration, enligt henne själv. Följande text skrev hon i Kyrkobladet 1954: ”att diakonins uppgift i kyrka och samhälle är angelägnare än någonsin i en tid, så fattig på kärlek, solidaritet och gemenskap som vår tid är”.

Hon fick många gåvor från människor. En dag hejdade en dam henne på gatan och frågade, om hon hade användning för några grammofoner. Det visste hon förstås inte, hon hade ju aldrig fått någon sådan gåva förut. Men hon tackade och tog emot gåvan. Samma dag gav hon bort den ena grammofonen till en rörelsehindrad person, men sen hade hon svårt att få tag några skivor, det dröjde länge innan hon vågade ge bort den andra grammofonen.

Syster Inga-Karin hade klädförmedling, det var barnfamiljer som kunde få kläder. Så var det landsvägens riddare, trasiga och smutsiga så att kläderna är som pansar på dem. De fick, om hon hade, en hel och ren omgång, men de måste byta om och lämna sina gamla lumpor i hennes soptunna. Erfarenheten hade lärt henne att inte ens låta dem få ett par skor utan att kliva ur de gamla. De hade nämligen en underbar förmåga att snabbt förvandla både skjortor och skor till öl, och då gick de ju lika trasiga och smutsiga till nästa ställe. Den största procenten av de insamlade kläderna gick till Inomeuropeiska Missionen.

Den 1/9 1961 utökade hon sin telefontid fredagar 6.30 – 7.30.
Hon var även med i styrelsen för Nyköpings-Oxelösunds trafik- och poliokommitté. Efter 14 år blev hon hedersledamot. Tillsammans med de polioskadade åkte hon till Italien varje vår, för att även där hjälpa till.

De polioskadade gav hon träningsbad i lasarettets badbassäng. På sin 60-årsdag gladdes hon åt att det skulle bli en ny större bassäng på lasarettet, så hon kunde utveckla den verksamheten. Hon ville placera alla rörelsehindrade i varmare länder för att de skulle kunna röra sig lättare och få mindre ont. De privata vännerna hade samlat ihop en rejäl summa pengar åt henne på hennes 60 årsdag. De pengarna var egentligen redan förbrukade. För de pengarna hade hon skaffat utrustning för att göra inspelningar, när hon läste lokal tidningarna, på den tiden fanns det två lokala tidningar, till blinda i staden. Tre gånger i veckan läste hon in på banden.

1961 var syster Inga-Karin i det Heliga landet och Jordanien . Hon skulle besöka en mjölkstation i Israel. För att hinna med det här var tvungen att stiga upp kl 03.00 på morgonen. Vid de här mjölkstationerna delade man ut mjölk till barnen. Vid samma resa fick hon hälsa på kungen av Jordanien.

Förutom allt detta arbete, så arbetade hon för en kapellgård i Oppeby.
Det var de yngre prästerna i Östra- och Nicolai församlingar, Börje Thomelius och Åke Strömberg, som ville att någon slags verksamhet skulle starta i Oppeby-Harg. De ville ha något att utgå ifrån för kunna bygga upp arbetet där. De kom överens om att bilda en syförening gemensamt.

Sommaren 1950 fanns det 600 hushåll i Oppeby. Syster Inga-Karin var sysselsatt hela sommaren 1950 med att gå runt till varje hushåll. Ibland blev hon bjuden på kaffe och fick sitta och prata, hos andra blev hon utskälld eller utsparkad, men det var hos mycket få detta hände. Hon tyckte det här var jobbigt, mest för att hon tyckte det tog för mycket utav hennes tid. Hon tyckte att det var så många andra som inte fick hennes uppmärksamhet under den här tiden. I det här läget fanns ingen lokal. De fick sedan ett ställe i Harg. En lokal som tillhörde Hargs textilfabrik. Där fanns verksamheten i några år. Efter en tid fick S:t Nicolai församling en lokal på Regeringsvägen. Efter det upphörde samarbetet med Alla Helgona församling. Alla pengar man hade fått in på försäljningar och lotterier skänkte man till inredningen av Oppeby kapellgård.

Oppeby kapellgård invigdes den 17 december 1969 av Biskop Gösta Lundström, som kyrkligt centrum i den här delen av församlingen.

När Syster Inga-Karin fyllde 60 år hade hon tankar på att stanna kvar i Marocko, dit hon hade rest för att studera (och hjälper förstås till ) Sven Kroon i hans församlingsarbete i Casablanca, men hon övergav tanken. Hon ville däremot att SN inte skulle skriva om det i förväg i tidningen.

På hennes 60-årsdag läste man i tidningen att hon hade fått en kollega på öster, men hon hade teologisk utbildning och deras arbetsuppgifter bara tangerade varandra.
Man kunde också läsa att hon efter sin pensionering skulle roa sig med att arbeta som hemsamarit.
Hon jobbade i församlingen i 20 år och två månader. Den 12 oktober 1969 fyllde hon 63 år och ingick i pensionsåldern för diakonissor. Hon stannade i sin tjänst till årsskiftet.
Syster Inga-Karin vikarierade gärna efter sin pensionering. Syster Inga-Karin avlider den 14 januari 1981, 74 år gammal.

De flesta uppgifterna har jag fått från gamla Kyrkoblad som finns i församlingen. Eva Holmberg-Johansson”

Se även tidningsartiklar i bilagor. Bland annat i “Diakoni nu”, tidning för diakoni, diakonat, socialt ansvar. Här redogör Inga Karin Olsson för sin tid som diakonissa.

Läs mer om samlingen