Header

Beskrivning: Samlingen innehåller brudklänning och kostym med tillbehör som tillhört Rolf och Monica Blomdahl som gifte sig i Nyköping 1974.

Samtidigt fick museet möjlighet att låna in och skanna av albumet som innehåller foton och telegram, men också en del text om hur bröllopet gick till. Nio foton skannades och ingår i museets fotosamling (P12-603 - P12-611), hela fotoalbumet skannades som ett arkivmaterial. Det gick sedan åter till familjen. Rolf Blomdahl skrev 2011 en berättelse om sig själv, Monica och deras bröllop, se nedan:

"Jag föddes på julafton 1947 och växte upp på Magasinsgatan 3, nära Centralstationen i Nyköping. Efter studentexamen 1966 började jag studera på Tekniska Högskolan i Stockholm.

Under jullovet 1968 närmare bestämt den 22 december träffade jag Monica. På den tiden var den stora mötesplatsen Träffen i Folkets Park. Där var det dans varje lördag, sommartid oftare. Det var nog den vanligaste platsen att träffa en partner.

Monica jobbade på Riksbanken som hade kontor i Nyköping. Där sköttes bankernas sedelhantering som var omfattande. Det fanns ju inga betalkort då. Affärerna lämnade sina dagskassor till sin bank och de lämnade pengarna vidare till Riksbanken. Där kontrollräknades buntarna med sedlar för hand och sådana som var skadade sorterades ut. Bankerna hämtade också pengar. Även posten som låg i Riksbankshuset lämnade och hämtade pengar. Det var ju till Posten alla gick för att betala sina räkningar och hämta ut pensioner och barnbidrag. Vid månadsskiftena var det köer ända till ytterdörren. Riksbanken hade också hand om bosättningslån som unga par kunde få till möbelköp när de flyttade ihop. Bankväxlar löstes även in.

Jag bjöd upp Monica vid midnatt, och när dansen slutade kl. 01 frågade jag om jag fick följa henne hem till porten. Hon bodde hos sina föräldrar på Ringvägen 37 A. Jag skrev upp hennes telefonnummer och hon fick en liten puss innan jag gick hem till mina föräldrar på Magasinsgatan.

Tiden gick och vi träffades vartannat veckoslut. Jag hade fullt upp med mina studier.

År 1973 lades NK:s möbelverkstäder ner eller som det hette slogs ihop med ett annat möbelföretag och bildade NKR i Tranås. Monicas pappa arbetade på NK. Ett fåtal anställda flyttade med till Tranås. Det blev på så sätt en lägenhet ledig på Ringvägen 48 och han ordnade så att Monica fick den och vi kunde flytta ihop. Det var en tvårummare och hyran var drygt 500 kr per månad. Då var det accepterat att man flyttade ihop utan att vara gifta, men jag kommer ihåg att då min tre år äldre syster flyttade ihop med sin blivande man några år tidigare var min mamma inte glad.

Jag arbetade då på Tekniska Högskolan med projekt om smältning av skrot i elektriska ugnar. När jag fick uppdraget så fick jag också reda på av min professor vad jag förväntades komma till för resultat. Sedan dess misstänker jag att det är vanligt att uppdragsgivare indirekt säger: ”Om du vill ha det här jobbet som utredare ska du komma fram till följande…”
Jag hyrde i andra hand en etta med kokvrå och dusch i en ombyggd liten garderob centralt i Stockholm. Där bodde jag tre nätter varje vecka och resten på Ringvägen i Nyköping. Jag pendlade med tåg.

Vi bestämde att vi skulle gifta oss 1974. Det skulle bli Allahelgonakyrkan med Monicas konfirmationspräst Alf Norberg.

Jag skulle ha en ny kostym. Börjes kläder var favoritstället. Där hade mina föräldrar köpt kläder till mig sedan jag var liten. Där behövde man aldrig hålla reda på storlekar. Börje tittade och sa vilken storlek kunden hade. Han tycks också ha känt alla kunder vid namn och vetat vilken klädsmak de hade. Han plockade fram några kostymer i rätt storlek. Sen var det bara att prova och välja. Han hittade alltid ett litet veck på min högra sida och sa att det måste rättas till. Han hade någon som gjorde ändringar och för kunden ingick det alltid i priset. Jag har aldrig hört någon annan klädeshandlare säga att jag är en aning sned i kroppen och att kavajen måste ändras.

Kostymen kostade 600 kr, skjorta 55 och slipsen 20 kr. Den fick man alltid en liten näsduk i matchande färg att sätta i bröstfickan. I det här fallet var den vit.

Svårare tyckte jag att det var att hitta brudklänning till Monica. Det visade sig att det fanns minst tio damklädesaffärer i Nyköping som sålde sådana. Jag höll räkning på att vi var i tio. Vi fastnade i alla fall för en på Wilsons Dam på Östra Storgatan 8. Den kostade 265 kr och slöjan 40 kr.

Som jämförelse kan jag säga att min månadslön var drygt 3000 kr och Monica som bytt till Försäkringskassan tjänade knappt 2000.

Den stora dagen, 3 augusti, närmade sig och vi beställde ring, brudbukett, fotograf, hårfrisör, bröllopsfest och allt vad det nu var. Men först skulle det bli lysning.

Lysning innebar att prästen tre söndagar i rad, på högmässan, läste upp att vi skulle gifta oss. Det var vanligt att man gick till kyrkan då för att få höra uppläsningen, men vi gjorde inte det. Vi fick också lysningspresenter. Släkt, vänner och föräldrars vänner kom med paket och vi dukade upp ett bord med alla presenterna. Den ursprungliga tanken med lysning var att församlingen skulle kunna påpeka eventuella hinder. Lysning avskaffades vid den tiden och blev frivillig, men traditionen fick fortsätta för vår del.

Efter att jag hämtat brudbuketten mötte jag Monica vid hårfrisören. Monica ville ha brudkronan som kyrkan lånade ut. Den låg i en liten ask som hon tagit med till frisören. Utanför frisören tog min pappa de första bröllopsbilderna och jag fotograferade Monica och brudbuketten som jag hämtat när hon gjordes klar.

Jag minns inte när vi var hos ”riktig” fotograf. Det måste ha varit direkt efter frisören. Det var i alla fall Björklunds på Brunnsgatan som tog bröllopsbilderna.

Vi hade varit och tränat hos Norberg i kyrkan så det var bara att vandra fram i kyrkgången med orgelbrus och psalmsång.

Eftersom vi bodde så nära kyrkan så fick alla våra gäster se var vi bodde och där bjöd mina föräldrar på mousserande vin.

Bröllopsfesten hade vi på Restaurang Värdshuset på Västra Kvarngatan. Där var ett långbord dukat för oss i delen längs Brunnsgatan. Som brukligt var stod brudens föräldrar för bröllopsfesten.

Vi hade varit lite oförsiktiga som tagit hem gästerna. Några hade dröjt sig kvar och hittat på en del bus…"

2011-12-07/Rolf Blomdahl