Header

Beskrivning: Mona med sina dockor hemma på Ringvägen 56 A i Nyköping.

Anmärkning: Det är 1955. I det som på den tiden kallades stora rummet har vi en liten syjunta i soffan, mina dockor och jag, på Ringvägen 56 A. Pojkdockan Mats sitter alldeles naken till vänster om mig på fotot och bakom honom kaninen Stampe i sin första kropp. Till höger en docka som jag inte ens minns namnet på men hon fick bli Stampes andra kropp. (Mer om Stampe, se SLM 37370)

Den ursprungliga Stampe hade öron och huvud i ett tyg med stora mörkröda prickar. Kroppen var liten och stubbig, fylld med något som liknade hö eller större sågspån. Mitt första möte med Stampe var när min pappa stack ner hans glada nuna i barnvagnen till mig. Jag hörde senare berättas att mamma och pappa befarade att jag skulle bli skrämd. Men det blev kärlek vid första ögonkastet. En liten babynäve fattade tag i det ena kaninörat och slet ner honom i vagnen. Kärleken var till en början hårdhänt. Öronen rycktes av och försvann, kroppen kramades sönder. Mamma tillverkade ett nytt tyghuvud, rött med vita prickar och Stampe fick en ny dockkropp. Mamma sydde på ett par av mina gamla babysockor på Stampes nya kropp. De här förändringarna betydde inget för mig, det var fortfarande min älskade Stampe. Gränsen gick vid byte av ansikte. Det är sönderälskat, slitet, sprucket, men där sitter själva personligheten. Mamma hade hittat ett exakt likadant ansikte och föreslog ett byte. Därav blev intet, för jag protesterade vilt. Som den kloka mamma hon var förstod hon att hon skulle avstå från ansiktsbytet. När jag gjorde mig illa eller var ledsen sökte jag förstås tröst hos mamma och pappa men alltid tillsammans med Stampe. Vi var oskiljaktiga och barndomens starka känslor för den kaninen sitter kvar hos pensionären Mona!

Pojkdockan Mats (se SLM 37369) köpte mamma på Tempo på Slottsgatan i Nyköping 1949, samma år jag föddes. Konstigt nog kommer jag inte ihåg var Stampe inköptes. Men det inköpet skedde vid ungefär samma tid. Mats sköra kropp skadades tidigt i de vilda lekarna ute på gården. Tog man ut sina leksaker fick man räkna med att dela med sig till andra barn. Den första skadan på ena tån är åtgärdad i någon dockverkstad. Sedan gav nog mina föräldrar upp. Det fick bli plåster i stället. Den stickade lilla dräkten som Mats nu bär kommer från någon lekkamrats docka. Mats kläder blev säkert till glädje någon annanstans. Den här dockan var kanske för stel att leka med för ett litet barn. Kanske är det därför som Mats trots allt överlevt så många år. På den tiden fanns nog inte mjukisdjur i den omfattningen som de finns i dag. Stampe var däremot en kanin som levde nära mig, den stora tröstaren.

Förutom stora rummet bestod vår lägenhet av lilla rummet, ett kök och en toalett. Vi hade gasspis och jag älskade att vispa med spiskroken på den öppna ugnsluckan samtidigt som jag upprepade: jazz, jazz. Försökte nog härma en trummis! Speciellt minns jag lördagarna när jag börjat skolan. Mamma lockade mitt hår med locktång av järn. Den hettades upp med hjälp av gaslågan. Sedan testade mamma att värmen på locktången blev lagom genom att klämma om ett papper. Gaslågan användes även för att rosta bröd som man först trädde upp på gaffel. Innan vi flyttade därifrån våren 1959 hade vi hunnit få vårt första kylskåp.
För mig som barn var vår lägenhet en hel stad där jag kunde gå med min dockvagn. Bakom soffan där jag sitter på fotot kan man ana uppslagna noter på vårt piano. Där spelade pappa när jag hade julgransplundringar eller födelsedagar. Då kunde jag och mina kamrater dansa runt". Nedtecknat av Mona Wiman, född Mehlqvist, i januari 2016