Header

I juli 1983 kom ett par lådor slitna arbetskläder till museet. Kläderna kom från en gård i trakten av Mölnbo i Sörmland. Bakgrunden till gåvan är mycket märklig och ger konturerna av ett människoliv som alltjämt förbryllar.

På våren 1960 kom en kvinna vid namn Cecilia Karlsson till gården Norra Stene i Vårdinge socken i Sörmland. Cecilia anställdes på gården för att vårda den sjuka ägarinnan Elin Löfström som sedan 1910 bott och brukat Norra Stene. Cecilia vårdade Elin det halvår hon hade kvar att leva. När Elin dog på hösten 1960 upphörde Cecilias anställning. De personer som minns Cecilia från tiden på Norra Stene beskriver henne som en tillbakadragen och försynt kvinna, djupt religiös och mycket anspråkslös. Dessutom var hon mycket duktig i hushållet, hade visst gått någon hushållsskola som ung.

Cecilia hade fått anställningen via arbetsförmedlingen och vid den första kontakten med Elin Löfström hade hon begärt att få magasinera en del tillhörigheter efter sig och mannen som avlidit sju år tidigare. Cecilia hänvisade till att hon brukat få förvara sina saker under tidigare anställningar. Man accepterade detta under förutsättning att Cecilia meddelade vart hon tog vägen efter anställningen. Men Cecilia hörde aldrig av sig och lådorna blev stående på logen. När släktingar till Elin Löfström sommaren 1983 skulle röja frågade man museet om det fanns intresse för lådornas innehåll. Man hade sett att lådorna innehöll gamla arbetskläder, några smycken och en del papper.
Problemet var bara att ingen visste vart Cecilia tagit vägen, om hon hade några anhöriga, eller om hon rent av var i livet fortfarande. Museet kunde ju inte ta emot lådorna från någon som bara magasinerat sakerna. Varför hade hon aldrig hört av sig om lådorna? Hur kom det sig att hon låtit några guldsmycken ligga där ute på logen? Dessutom; varför hade hon i sju års tid släpat med sig sin döde makes arbetskläder under alla dessa tillfälliga anställningar? Varför hade hon överhuvudtaget släpat på dessa kläder som var så lappade att man omöjligen kunde avgöra hur det ursprungliga tyget sett ut. Frågorna var många när museet tog hand om lådorna efter Cecilia Karlsson sommaren 1983.

Det var nog i första hand alla dessa frågor som gjorde att lådorna kom till museet. I vanliga fall brukar man ju inte ta emot “ett så bristfälligt dokumenterat material”.

Så började arbetet med att försöka få en bild av Cecilias liv. Hon hade gift sig i oktober 1921 med ladugårdsförmannen Johan Bernard Karlsson, född i Husby sjutolft socken utanför Enköping den 17 maj 1884. Han arbetade som ladugårdskarl efter folkskolan på olika gårdar norr om Stockholm. Från 1921, när dom gifte sig, till 1953 när Johan dog arbetade de på olika gårdar i Stockholmstrakten. Ingen av anställningarna varar längre än två år. Under denna tid flyttar Johan och Cecilia minst 20 gånger. Från början fanns dock drömmen om något eget och 1924 lånar paret 1000 kr i Enköpings Sparbank för att kunna lägga handpenning på ett litet soldattorp, Rörsjöstugan på Fräkentorps ägor utanför Malmköping i Sörmland. Under tre år försökte man klara amorteringarna med till sist gick det inte längre och i maj 1927 går köpet tillbaka. Därefter började ett kringflackande liv på olika gårdar. Under början av 30-talet bor de också på olika adresser inne i Stockholm och Johan står i kyrkböckerna antecknad som grovarbetare och chaufför. De sista åren före sin död arbetade han som hissmaskinist på NK och som maskinrengörare på AGA. Paret bodde då i en liten sportstuga i Huddinge. Johan dör på väg till Södertälje lasarett av en blödning i lungan en decemberdag 1953. Cecilia lever 13 år längre. Några barn fick Johan och Cecilia aldrig.

Läs mer om samlingen