Header

Beskrivning: Gravmonument av svart och vit marmor av bildhuggare Nicholaes Millich, längst fram i koret i Näshulta kyrka. Minne efter Knut Kurck och hans andra maka Barbro Natt och Dag från omkring 1684.

Anmärkning: "För någon kan det synas olämpligt, ja stötande, att en enskild persons gravmonument skall få dominera hela sockenkyrkan, så som sker i Näshulta genom riksrådet Knut Kurcks monument i svart och vit marmor. Den som tänker så bör minnas, att monumentet inte bara är en minnestavla över en person utan över en hel epok, då herrgårdens herre dominerade socknen på gott och on, ungefär sp som monumentet nu dominerar i kyrkan. En så viktig sida av vår bygds historia är väl värd et monument"
[…]
"När han [Knut Kurck] lät bygga om kyrkan var det för honom en självklar sak, att där skulle inredas ett gravkor för hans släkt och hans gård på förnämligaste platsen, således framför altaret. Emellertid hade han många fler gårdar än Hedensö. En av de förnämsta var Göksholm i Stora Mellösa socken i Närke. Där fanns även en kyrka av betydligt ståtligare format än i Näshulta, och där lät riksrådet uppsätta ett ofantligt ståtligt gravmonument, när hans andra maka, Barbro Natt och Dag, hade avlidit år 1680. Monumentet beställdes av en holländsk bildhuggare, Nicholaes Millich, som i Antwerpen arbetade på monumentet och sedan ställde upp det i Stora Mellösa kyrka år 1684. För att få lats med minnesmärket måste man flytta altaret åt sidan och när dessutom dagsljuset utestängdes därav, så försökte sockenborna få bort monumentet, och 1690 fördes det ur kyrkan för att magasineras på Göksholm. Slutligen, år 1704, uppsattes det i Näshulta kyrka på den plats, där det fortfarande befinner sig. I själva verket hade monumentet nu kommit på rätt plats, för riksrådet Kurck hade 1690 med stor pomp och ståt blivit begraven i källaren under koret i Näshulta kyrka. Bl.a. hade Karl X Gustafs maka, änkedrottningen Hedvig Eleonora, varit begravningsgäst. Monumentet är byggt i svar och vit marmor, men när det kom till Näshulta hade det fått en hel del skador, som man kompletterade i trä. Dessutom var det låg i taket i kyrkan, och därför blev en del av prydnaderna, framför all då släktens vapensköldar uteslutna, men de finns nu bevarade på väggen inne i kyrkans sakristia. På ett postament siter, klädda i praktkläder, riksrådet och hans andra maka. Vi sidan av dem finns tre dekorativa småpojkar i vi marmor. En av dem bevakar en urna med dödskallar, symboler för alltings förgänglighet. Som en kuriositet kan nämnas, att fru Barbro Natt och Dag finns avbildad på ett ännu ståtligare gravmonument, gjort även det av Millich. Hon var nämligen först gift med amiralen Klas Bjelkenstjerna, och åt honom lät hon förfärdiga ett gravmonument, som uppsattes i Öster Haninge kyrka ute på Södertörn. Kanske är hon den enda kvinna i Sverige, som på så sätt sitter monument över två gravar"
[…]
Knut Kurck hade varit gift i c : a 15 år med en holländska Lucretia von Stakenbrouch men endast ett kvartal efter första makans död, gifte han sig på et enligt samtidens sätt ett se mycket olämpligt sätt. Hans brud var hans kusin Barbro Åkesdotter Natt och Dag, som var änka sedan tre år tillbaka. Så nära släktingar som kusiner fick egentligen icke gifta sig med varandra, åtminstone borde Knut Kurck ha inhämtat kungligt tillstånd. Av någon anledning trodde han sig väl inte om att kunna få ett sådant tillstånd, och därför firade han bröllop på Hedensö utan lysning och "övriga solenniteter". Vid vigseln anlitades inte den egna sockenprästen utan Andreas Haqvini från Björkvik. Den stackars prästen blev inkallad till Biskopen, avsattes och dömdes att lämna landet för att hans straff skulle avskräcka andra präster at missköta sina ämbeten. Han fick emellertid stanna kvar och ersattes av Knut Kurck med ett par hemman, som han fick disponera på livstid. Själv fick Knut Kurck efter avbön hos drottningen förlåtelse men dömdes att betala en avsevärd summa penningar i böter. Det olovliga äktenskapet varade i femton år, men år 1680 dog fru Barbro barnlös, men änklingen, nu 59-årig, gifte sig för tredje gången, men den 30-åriga Kristina Sparre, och med henne fick han äntligen en arvinge, som uppkallades efter far och farfarsfar och således hette Knut" / Ur Husby Rekarne kommun (1965), sidan 38-40, 58-59